Idag för ett år sen gick jag och jobbade som vanligt! Laddad med ny energi efter en vecka på Rhodos i värmen skulle jag jobba på fram tills jul och ha några dagars ledigt då.

Morgonen för ett år sen började som vanligt med frukost och lite småfix innan jag körde till jobb. Det första jag gjorde när jag kom fram till jobb var att springa in på toaletten. Ja ja tänkte jag, inget konstigt med det. Drack kaffe och berättade om resan, fortsatte springa på toaletten från och till under förmiddagen.

Runt lunch började smärtorna i magen och ryggslutet komma! Jag tänkte att jag kunde stå ut de två sista timmarna jag hade kvar av dagen att arbeta. Smärtorna gav inte med sig och jag fortsatte att springa på toaletten.

Min brukare sa till mig när klockan var ett att jag skulle köra hem, ringa vårdcentralen och kolla upp så det inte var urinvägsinfektion. Jag trodde ju att det var det med tanke på att jag sprang på toaletten konstant men "kissade" minimalt.

En selfie innan jobb! Ovetandes om hur livet skulle ändras bara några timmar senare.

Bilresan hem som vanligtvis tar max tio minuter kändes som en evighet! Smärtorna blev värre och jag ville bara komma hem och få ringa VC och få en tid till dem. Kom hem och ringde vårdcentralen direkt, som tyvärr inte hade några tider att ta emot mig. Ringde mamma som en galning, som först inte svarade! 

Fick tillslut tag i mamma som tyckte att jag skulle ringa och rådfråga 1177. Ringde dit och fick prata med en trevlig röst på andra sidan. Hon tyckte att det kunde röra sig om en njurbäcksinflammation när jag beskrev mina symptom, hon frågade om jag hade någon som kunde köra mig till akuten (eftersom VC inte tog emot mig) eller om hon skulle skicka en ambulans - nej ingen ambulans! Inte om det rör sig om en njurbäcksinflammation, de resurserna behöver vi inte ta!

Mamma hämtade upp mig vid tre tiden där hemma för vidare färd mot sjukhuset! Hela vägen in satt jag och sa till mamma att kör inte i groparna och hålorna i vägen, för det gör svinont! Kommer in i gatan som leder mit sjukhuset, ska svänga av mot akuten och där tog det stopp..

Vägen var avstängd på grund av asfalteringsarbete! Mamma säger då "tänk om man ska föda barn, då ska man behöva köra halva stan runt". Vad vi inte visste då var att min förlossning hade startat.

In på akuten till sist, inget folk där alls vid tre tiden men vi satt i väntrummet minst en halvtimme innan vi blev inkallade! Smärtorna blev värre under denna tiden. In i ett första rum för att kolla blodtryck, beskriva mina symptom och kolla syreupptagningen. Blodtrycket var lite högt och syreupptagningen var nere på 65% men eftersom det inte var något akut bad dem mig åka hem och ringa Nya Jouren när dem öppnade klockan fem på kvällen.

Åkte med mamma hem till Åstorp! Bad henne ännu en gång att akta hålorna - hon skrattade lite komiskt och sa att det var svårt.

La mig i deras soffa och tog två tramadol (värktabletter). Vet att dem vanligtvis verkar snabbt men när smärtan inte avtog efter trettio minuter sa jag det till mamma. Hon sa att dem skulle börja verka snart - eller inte! Sprang fortfarande på toa och vid detta laget hade jag även blod i urinen.

Klockan blev äntligen fem till slut och jag ringde till Nya Jouren direkt för att få en tid, beskrev allt och jag fick en tid snabbt, 17:45 skulle vi vara där! In i bilen och på vägen in hade jag så ont att jag satt på sidan och höll i mig i handtaget som sitter i taket. Mamma skojade till det om att jag skulle andas som man gör när man föder barn - jag snäste till och sa att jag ska fan inte föda några barn!

In på Nya Jouren, blev inkallad att lämna kisseprov väldigt fort. Sen tog det inte många minuter innan jag blev inkallad till läkaren. Fick beskriva allt ännu en gång och hon började känna och trycka på ryggen. Hon bad mig lägga mig ner så hon fick känna på magen också. Hon tryckte och hade sig, när hon tillslut frågade om det inte var så att jag råkade vara gravid - gravid? Nä jag ska inte ha några barn, inte än i alla fall..

Läkaren på Nya Jouren tyckte ändå att vi skulle upp på förlossningen och kollas! Det enda jag tänkte på vägen dit var att jag kommer bli nedskickad till akuten igen och jag funderade även själv på vad läkaren hade tagit för något.

Uppe på förlossningen möttes vi av en sköterska som genast visade oss in på ett undersökningsrum. Började med ett ultraljud och visst slog där ett hjärta på skärmen. Hon kollade även hur öppen jag var och chockad blev vi nog alla när hon sa att jag var 10 cm öppen. DÅ i det ögonblicket vet jag att jag sa att "jag har ingen barnvagn ju". För barnvagn var det första som behövdes ju..

In på ett eget rum, bytte om mellan värkarna och fick på en CTG. Prover togs på Tuva-Li's huvud. Klockan 18:20 kom de första krystvärkarna men det kändes som att inget hände. Det gjorde jävligt ont! Lustgasen hjälpte inte och jag ville bara ha ut henne (vid detta laget visste vi inte att det var en liten tjej). Mamma gissade och sa att det är en tjej (hon kollade på hjärtljuden på skärmen).

Tillslut kom både förlossningsläkare, neonatalen, barnläkare och någon annan in i rummet. Klockan var då cirka 19:35, Tuva-Li var tvungen att komma ut nu, för proverna var inte bra och hon var stressad i magen. Förlossningsläkaren tog fram sugklockan och sa att kommer hon inte ut nu blir det ett akut kjesarsnitt.

Klockan 19:40 sattes sugklockan, sex minuter senare, 19:46 den 7 oktober 2015 föddes världens bästa lilla tjej, med buller och bång! Trots chocken kunde det inte ha blivit ett bättre slut på 2015 och hela detta året har varit magiskt men jag sticker inte under stolen med att det periodvis har varit jobbigt vissa stunder att vara ensamstående. Men jag fick världens bästa Tuva-Li 💕.

 (Glöm inte bort att gilla inlägget - tryck på hjärtat ❤️)